Jan Forsgren har haft vänligheten att leta i sina gömmor och hittat denna lilla godbit som han låter oss ta del av. För er som tycker er känna igen innehållet så kan man efter lite snabba sökningar på det stora nätet och i bokhyllan finna att artikeln även publicerats i Scala Läs, njut och inspireras!
Handley Page Victor K.2
För mig representerar Victor 50-talets flygplanstänkande – stort, grymt….och vackert! Att se det här flygplanet med sin stora stjärtfena är som att se en gammal dinosaurie. Det hade ett långt liv, först som atombombare i britternas V-force och sen som lufttanker där det hamnade i både Gulfkriget och Falklandskonflikten. Prototypen WB771 flög redan vid jul 1952 och som B.1 kom den ut på förband i början av 1958. Snart stod Victor B.1 i ständig beredskap att lyfta mot ”de röda” lastad med en Yellow Sun vätebomb. Tidigt erbjöd Handley Page RAF en transportvariant på Victor, HP 111, som det tyvärr inte blev något av. B.2 flög i februari 1959 med bl.a. större motorer, den byggdes för atombomben Blue Steel och började sin operationella karriär 1964. Som mest hade britterna 50 Valiant, 70 Vulcan och 39 Victor i juni 1964. Vulcan och Victor flög med Blue Steel t.o.m. 1969 då flottan och Polarismissilen tog över det nukleära försvaret. Den sista Victor B.2 levererades i maj 1963, och 1965 byggdes ett antal B.1 om till lufttankningsflygplan med beteckningen K.1. Även nio B2 byggdes om till strategiska spaningsflygplan, B(SR).2 , men möjligheten att fungera som bombflygplan behölls på dessa. I maj 1974 påbörjades leveranser av 24 B.2 konverterade till lufttankningsflygplan K.2 av Hawker Siddley, HP:s värsta konkurrent! Konverteringen omfattade vissa strukturella förändringar, vingarna kortades av i spetsarna och all bombutrustning demonterades plus naturligtvis att all lufttankningsutrustning monterades. Ingen Victor har fällt bomber i strid, och frånsett några som flög till det brittiska protektoratet Singapore 1963 för att spänna musklerna mot Indonesien, är ett antal K.2 de enda som tjänstgjort i konflikter. Den mest anmärkningsvärda insatsen gjordes när två Vulcan som flög från flygfältet Wideawake på Atlantön Ascenscion för att bomba flygfältet i Port Stanley lufttankades av 22 Victor! På den 12500 km långa turen skulle tankflygplanen lufttanka varandra så att slutligen ett kunde tanka den sista Vulcan en sista gång, sedan vända om tillbaka och hjälpa till i ett senare skede när Vulcanplanen var på väg tillbaka. Det behövdes alltså 22 + 22 Victor, fulltankade och med extrabränsle, för att en Vulcan, den andra var reserv, skulle släppa 21 st. 1000-pundsbomber på en landningsbana, till historien hör att endast ett fåtal bomber nådde sina mål under de sex räder som utfördes. Av 86 producerade Victor finns endast en handfull kvar på museer, resten har gått en stillsam död till mötes!
Byggsats och tillbehör
Redaktör Mitchell och jag bygger sedan snart ett decennium ett tema om Falklandskriget, (konflikten om ögruppen Malvinerna, red. anm.), och naturligtvis ska där ingå en Victor, och helst den Victor som lufttankade den Vulcan som utförde den första Black Buck-räden mot flygfältet i Port Stanley. XL192 blev således mitt val och dekaler till denna fanns faktiskt med i den gamla byggsatsen från 70-talet! Det är en mycket bra byggsats, inte så många ”diken” till panelskarvar som andra Matchboxbyggsatser hade, utan mest upphöjda linjer, lätta att slipa bort. Måttmässigt är den mycket bra, däremot är färgen på plasten inte så rolig; mörkgröna ovansidor på vingarna och vita undersidor, men kroppen och stjärten var av en mer tacksam, grå plast. En nyutgåva från Revell är i ljusgrå plast, den kan rekommenderas, har själv en sådan som så småningom ska bli en vit V-bombare. Flightpaths tillbehör för K.2 inhandlades, det innehåller ett etsat ark med diverse användbart, fast mest sånt som inte lönar sig att byta ut, t.ex. den utsökt vackert detaljerade ramen till cockpithuven, mer om den senare. Det innehöll även några vitmetalldelar för nosen, och konan fram och bak på fenan. Jag bytte även ut de ytterst rudimentära stolarna för pilot och co-pilot till stolar i vitmetall från Aeroclub.
Flygplanskroppen
I cockpit byttes som sagt stolarna ut och dekaler användes till instrumentpanelen, annars är den helt standard, vilket inte stör då det är nästan omöjligt att se in i den. I det här skedet gick det inte att avgöra hur mycket vikt som måste läggas i nosen, så det fick vänta och vikterna ”opereras” in senare. Däremot är det lämpligt att innan kroppshalvorna sammanfogas slipa ner de gamla panellinjerna och gravera en del av de nya, de som löper längs kroppen. De som går runt kroppen måste göras när kroppen är hel och man kan rista runt i ett svep. För att få så realistiska panelskarvar som möjligt är det framförallt viktigt att titta på många fotografier, både för att se vilka skarvar som syns, men även för att avgöra var de finns. Det är ju så att praktiskt taget inga planritningar över flygplan är en exakt återgivning av originalet. Jag hade två uppsättningar ritningar, och jämkade mellan dessa och alla fotografier. Jag ritar linjerna med ett väl vässat 2 mm blyertsstift innan jag ristar med en Bare Metal Scriber, ett billigt och oumbärligt verktyg, och det går slipa eggen många gånger. Kroppen förstärktes i vinginfästningarna med två genomgående plasttuber för att avlasta skarvarna mellan kroppshalvorna, som annars belastas så mycket att det finns risk att de brister när man hanterar kroppen. Notera även på bilden att vingarnas främre del är förstärkt på insidan, märkte att just denna del var lite väl vek.
Luftintagen för turbinerna på ovansidan av kroppen just framför fenan, de som fälls upp när flygplanet kommer under en viss hastighet och är i uppfällt läge när det står still, är alldeles för enkla och bör bytas. Jag gjorde nya av plastark och använde en etsad framkant, gjorde hål i kroppen och limmade luftintagen mot små plastbitar fästa från insidan (detta sista gjordes efter att kroppen målats). På detta sätt ser man att luftintagen verkligen är utfällda, och inte sitter uppe på ovansidan
Längst bak på kroppen sitter luftbromsarna, en på varje sida. Mekanismen som fäller ut dem är mycket intrikat utformad och nästan obefintlig i byggsatsen, dessutom tyckte jag att utfällda luftbromsar skulle förstöra min Victors vackra linjer, så jag beslöt att fästa dem i infällt läge. Tyvärr passade de så dåligt att det krävdes mycket Milliput och arbete att få det bra, och nya ”fenor” av tunn plast fick ersätta de tjocka på luftbromsarna.
Vingarna
I ännu högre grad än kroppshalvorna är det lämpligt att slipa ner de gamla och rista nya panellinjer på vinghalvorna innan de limmas ihop. Victorns luftintag till motorerna är en mycket komplicerad historia, och eftersom jag inte fick tag i de resindelar som finns fick jag välja en av två andra lösningar. Den ena var att själv tillverka alla delningsplåtar som sitter inne i intaget, den andra att bara göra den som syns när FOD-skyddet är påsatt. Valet var enkelt eftersom ett rött skydd även är estetiskt tilltalande. Nu byggde jag ändå om luftintaget i underkanten eftersom jag inte tyckte det såg bra ut , och jag klädde de invändiga ytorna med tunn plast, så det blev ändå ett antal timmar extra.
Just innanför luftintagen sattes ett wing fence av tunn plast, det var bara att såga ett hack med rakbladssågen och stoppa i ett 0,25 mm plastark som sen skars till rätt storlek med skalpell och slipades med våtsandpapper. Vingklaffarna är i utfällt läge, detta var visserligen förberett i byggsatsen, men de två slipper tanks måste modifieras i bakkanten eftersom bakdelen sitter på klaffarna. På fotografier och ritningar syntes även att inre delen av vingen med motorerna är vinklade lite nedåt, medan mellandelen går uppåt och ytterdelen är horisontell, detta krävde en del slipning och passning. Något som jag missade var att vingspetsen ska vara vriden nedåt i framkant, som på F/A-18 (detta nämnde Clive Frith för mig, han har arbetat med detta monster i RAF). Vingarna fästes mot kroppen med flytande lim och inte cyanoakrylat eller lösningsmedel, detta för att kunna mäta att de sitter rätt medan limmet torkar. Jag brukar palla upp flygplanet med färgburkar och kila emellan olika tjocka plastbitar och mäta upprepade gånger längs vingarna för att allt ska bli symmetriskt.
Stjärten
Fenan tunnades ner rejält och fick nya panelskarvar. Halvorna limmades samman och den fästes på kroppen. Det är viktigt att den hamnar absolut lodrätt, därför fäste jag fenan i samma skede som vingarna och mätte med vinkelhake flera gånger medan limmet torkade. Stabilisatorerna i sitt karakteristiska V-formade arrangemang kom härnäst. Undre och övre halva på varje sida fick först nya panelskarvar, de sammanfogades var för sig och fick två små wing fences i framkanten. Det svåra var att göra i ordning fogen mellan de tre delarna som skulle sammanfogas eftersom detta är ett av de få ställen där modellen inte är bra. Efter att antal timmars arbete kunde jag sätta modellen i ”vaggan” igen och limma båda stabilisatorerna på plats och palla upp dem i en ny jigg. Mycket mätande under torktiden, fick t.o.m. ta upp modellen och böja lite extra för hand och göra om proceduren, men det blev bra till slut. Efter en så här stor operation låter jag allt torka minst ett dygn innan jag arbetar vidare. Nu, när jag mäter på en färdig modell med landningsställen monterade, skiljer inte mer än en halv millimeter mellan vingspetsarna eller stabbarna. Som jag nämnde tidigare fanns det konor av vitmetall i detaljsatsen eftersom K.2 har lite annat utseende än B.2, och tillsammans med allt Milliput-spacklande runt fena-stabbe-fogen ligger nog fler arbetstimmar på denna flygplansstjärt än på många av mina enmotoriga flygplan!
Med allt detta monterat var det läge att kontrollera hur mycket vikt som måste in i nosen. Planet fick ett provisoriskt landställ av pianotråd och all plast som inte var monterad lades på rätt ställe (extratankar, lufttanknings-poddar, luckor mm), och i den öppna cockpiten lades vikter tills Victorn vickade över på nosen, det blev 20 g, mindre än jag räknat med. Sen gjorde jag ett hål under nosen, men för säkerhets skull stoppade jag in 25 g bly i hålet tillsammans med rätt mycket epoxylim. Hålet täcktes efter ett dygn, spacklades och putsades.
Cockpithuv nr 1
Fotoetsramen till huven hade mycket fina nitar och andra detaljer, den formades mot ett rör till en cylindrisk form som påminde om flygplanskroppens, men problemet var att den bakre delen av huven dessutom skulle rundas av i ett plan till! Jag avstod från att göra detta, utan nöjde mig med den lite felaktigt formade huven. Öppningen i flygkroppen runt huven förbereddes för med plastark som fick en fals där mässingen kunde fästas, och sökandet efter lämplig plast till glasytorna började. Alla plastark jag hade testades i den runda huven, och alla sprack efter ett tag när inre spänningar tog överhanden. Till slut hittade jag en tunn, blank plast som inte sprack av det cyanoakrylat jag fäste plasten med i ramens överdel (bara två små klickar, så lite att plasten inte missfärgades). Huven fästes på kroppen och Milliput spacklades på och slipades till ett perfekt resultat, frånsett den lite tveksamma sidoprofilen vid huvens bakkant. Men efter en vecka sprack plastglaset i huven!
Allt togs ur, ny plast hittades, hela proceduren upprepades med montering, spackling, all slipning, t.o.m. sprickan i plasten kom igen, fast nu efter tre veckor, efter det att modellen målats färdig. Att jag överhuvudtaget använde cyanoakrylat var för att min tro på epoxylim på detta känsliga ställe inte var stor, och jag ville inte ha en färdig modell där plötsligt glasytorna trillade in i cockpiten! OK! Fram med sågen igen.
Cockpithuv nr 2
Efter sågningen fick flygkroppen runt huven byggas upp ännu en gång med plastark, den gamla tjocka originalhuven letades fram och slipades på insidan till en jämn fin yta som polerades och doppades i Klar. Huven limmades med flytande lim mot kroppen, lite Milliput behövdes på några ställen, och efter att allt torkat vidtog en rejäl nerslipning av huven! Det är omöjligt att säga hur tunn huven blev till slut, men det går se in i cockpit utan problem efter att den polerats med finare och finare vattenslippapper, tandkräm, Häxan, jeanstyg och fint bomullstyg utan något slipmedel. Läget på glasytorna mättes fram, och ramen markerades med tejp, sedan klipptes maskeringen för glasen ut i Tamiyas fina tejp.
 |
 |
Efter detta var det lätt att måla färdigt nosen! Varför gjorde jag inte så här från början, resultatet blev perfekt!
Målning och dekaler
Målningen gjordes som sagt under försöken med fotoetsramen till huven, den blev därför en långt utdragen historia. Xtracolors fina färger, dark green och medium sea grey på ovansidan, och till undersidan användes Humbrols gamla hederliga vita, blanka färg. Lite Johnson Klar innan dekalerna som är de medföljande frånsett rundlarna som togs från Modeldecals ark nr.54 Nya lager av Klar, som med efterföljande slipning upprepades tills alla dekalkanter var osynliga.
Detaljering
Landningsstället är helt original frånsett lite fotoets, det behövde inte modifieras mycket för att få Victorn att stå rätt. Efter detta kunde detaljering påbörjas. Luckorna till landningsstället är också original, bara slipade lite tunnare. Dörren till cockpit är öppen och har fått en fotoetsad stege, lufttankningspodden på flygkroppen är i nerfällt läge, och alla tre poddarna har fått lite fotoets. Skenor av pianotråd och plastlister sattes där vingklaffarna löper, och klaffarna monterades.
FOD-skydden tillverkades av plastark efter fotografier, målades starkt röda och fästes med ”kladd”. Turbinintagen monterades, och luftutsläpp för dessa borrades. En del nya, runda luftintag, bl.a. i vingarnas och stabbarnas framkant, borrades. Det lilla ventilfönstret i cockpit fick Krystal Kleer. Klädhängarantennen är fotoets, de andra av tunn plast. Det lilla hjulet som syns långt bak under stjärten och tjänar som sista skydd vid brutala landningar gjordes av ett, just det, hjul ur reservdelslådan.
Nu var det dags att patinera skapelsen, som vanligt påbörjades det med en wash av lacknafta och oljefärger som penslades på i tjocka lager och det torkades av med en mjuk trasa tills det såg bra ut. Detta ”toppas” sen med torra pasteller efter ett lager Klar med Tamiyas Flat Base i lämpliga proportioner (pröva dig fram). Innan patinering hade mängder av bilder granskats, även på just XL192 för att patineringen skulle bli realistisk. Vad som tydligt framgår på många bilder är att det runnit smuts nedåt på den vita undersidan, och att på undersidan är panelerna under motorerna rejält oljiga!
Det var ett omväxlande projekt att bygga denna gamla urtidsödla, men resultatet blev gott och den kommer att pryda sin plats bland mina övriga Falklandskärror!
Jan Forsgren -0867
 |
 |
|
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
